Lugnet före stormen

Min första tanke är "fy tusan vad dålig jag är på att blogga". Jag har ju inte skrivit på fler veckor, tror jag... Tiden flyter liksom ihop här under lågsäsongen, jag har väldigt svårt att hålla koll på dagarna, haha. Idag vet jag i vart fall att det är måndag. Det vet jag därför att det inte händer någonting. Måndagar är den absolut längsta dagen i veckan. På schemat står idag längdskidor, hämta posten, titta på TV, äta, blogga och duscha. För vissa kanske det låter fruktansvärt, men det är faktiskt ganska trevligt att inte ha något att göra. Jag vet nämligen att om två veckor kommer Borgafjäll att förvandlas från ödemark till turistmagnet då högsäsongen startar. Kul!

Sedan förra inlägget har min mamma varit här och hälsat på. Väldigt trevligt. Min stackars mor blev kastad rakt in i Borgakulturen när hon kom hit genom att bli släpad ner till bagarstugan vid ån för att baka tunnbröd den första kvällen.

Min pistvakts-kollega, Stefan, och receptionisten, Johanna, organiserade allt och Stefan tyckte att tunnbrödsreceptet gav så lite bröd att han handlade för dubbel sats. Bra tänkt! 12 L mjölk och en timmes knådande senare lämnade oss med en deg lika stor som jag. Då vi börjat baka insåg nog även Stefan att det kanske var lite mycket deg då vi aldrig hann baka ut degen förrän den jäst upp till samma storlek igen. Jag som hade kört 24 mil för att hämta mamma på flygplatsen och mamma som hade rest i flera timmar gav upp klockan 22.00. De andra fick baka till långt efter midnatt och Stefan får nu heta deg-Stefan.

De glada bagarna. K-G, Deg-Stefan, Johanna och kock-Stefan

Sedan har vi fortsätt att bygga på parken som nu fått två nya tillskott, en rail och en box. Trevligt. Själv är jag ju ingen grym parkåkare, men jag vill gärna bli.  Jag har således gått upp och ner kring dessa rails och boxar för att lära mig. Det har resulterat i att jag är väldigt trött, träningsvärk, blåmärken från när jag trillat men även att jag har satt boxen 10 gånger i rad och railen 1 gång (av ca 150 försök). 

Parkens nyaste tillskott

Eftersom det inte finns mycket att göra här under veckorna, då liftarna bara är öppna under helgerna, har jag tid till att fota snöiga träd, solen på kaffebalkongen och annat som kan vara kul att ha på bild. Borgafjäl är faktiskt väldigt vackert.

En vecka av finbesök är över

Mycket bilder den här veckan, har nämligen haft något extra fint att fota. Kristian har varit här och hälsat på i en vecka. Det var nästan surrealistiskt att träffa någon från mitt liv i södern. Det känns som om jag har ett helt annat liv här uppe, ett ganska trevligt liv faktiskt.

Fina Kristian i skidbacken

Som sagt, Kristian har varit på besök och haft ett helt liftsystem för sig själv eftersom det, den här veckan, har varit ungefär lika mycket folk här som på Nordpolen. Veckans sensation var att jag såg en bil som jag inte kände igen. På den här veckan har Kristian lyckats göra flertalet snygga (oplanerade) volter med utslösta bindningar som resultat. Han har också lyckats köra in i en sten och slitit av stålkanten på en av skidorna. Jag är riktigt imponerad över hur han har hunnit med allt detta på bara tre skiddagar. 

Medan Kristian har sysslat med ovan nämnda aktiviteter har jag varit en yrkesarbetande kvinna som har tjänat mitt levebröd. Jag har till exempel skottat igen ett hål i liftgatan, klättrat upp i en liftstolpe och hjälpt en liten tjej på med en av sina skidor. Slitsam vecka...

Jag i min snygga arbetsuniform

Veckan har också bjudit på "byafest". Det vill säga fest för hela byn. Både jag och Kristian var mycket spända på vad det skulle innebära. Vi hade två scenarion; 1. alla blir apfulla och ligger och krälar på golvet, 2. alla sitter ganska lugnt och tyst och dricker öl och festen slutar tidigt.

Det blev det senare, ganska lite fylla (för vår del), skoterfilm, hela 15 personer och sänggång klockan 00.30. Jag måste nog erkänna att jag hade hoppats på alternativ 1. så man verkligen skulle ha något att skratta åt dagen efter, men det var trevligt ändå. Dagen därpå blev jag uppdragen ur sängen för att börja arbetet med att skotta alla hotellets tak. Phu!

Ralph Erskines vackra hotell men tyvärr med 7 olika tak. Tips till alla arkitekter;
"Rita aldrig tak som lutar inåt om huset i fråga ska byggas någonstans
 där det snöar mycket. För det är skitjobbigt att skotta!"

Gårdagen bjöd på vackert väder och en två timmar lång skidtur tillsammans med Kristian upp mot Klövern. Jag har, sedan Kristian kom hit och lärde upp mig, gått från amatör till riktigt längdskidsproffs (eh, nästan i alla fall). Jag lyckades bara köra rakt ut i skogen en enda gång och trilla en annan gång.

Kristian med Klöverfjället i bakgrunden

Snabba Freja ute på de lappländska vidderna

Nu har Kristian åkt hem och jag ska klara mig sju veckor till utan honom. Det kommer inte vara några problem om varje dag bjuder på sådana här vackra vyer.

Borgahällan i morgonljus 220113

Norrland; andra veckan

Veckan som har gått har varit nästan som en rejäl baksmälla efter nyår. Inga gäster på hotellet och nästan inget folk i byn heller. Eller byn och byn, i de hus som står utspridda mellan fjället och sjön. Jag skulle nog säga att lilla ICA är det som kan kallas för centrum. Lugnet efter stormen har gett oss alla tid för att till exempel sova och äta (var länge sedan) men vi har även börjat bygga upp parken i systemet.

(Till mormor: en park är en skidbacke med stora hopp och räcken (rails) som man kan åka skidor på)

Dagens bild 130113, det var -19° och strålande sol hela dagen

Av någon anledning så verkar Stefan och K-G som jobbar i liften (absolut inte KG för det kan ju betyda knullgubbe, viktigt med bindestreck) tro att jag kan det där med att bygga park. De frågar mig i vart fall som om jag kunde något. Det är ju trevligt att de tror det, men det kan jag inte. Således har jag bestämt hur de olika railsen ska stå för att så småningom få två linjer i parken. En lite svårare med rails och lite lättare med boxar. Jag tycker att det har blivit jättebra, men eftersom jag inte är så duktig på att köra park kan jag inte uttala mig mer än så. Som tur är så har Jesaias och Nils Aron ur lokala gänget "Jibb-pojkarna" (min benämning) haft lite åsikter om saker som bör tillkomma, flyttas och göras om.

Båten fungerar än så länge inte så bra som rail, men vyn är fantastisk

I övrigt har veckan bjudit på HLR-kurs för alla hotellets anställda. Känns skönt att få sina kunskaper avdammade och uppdaterade så om någon tänkte skada sig så kan de göra det i närheten av mig. Nu kan jag rädda vem som helst!

Här ligger Anne redo för att få hjälp av en defibrilator

Som avslutning på en skön vecka fick jag följa med Nils Aron för att mata renarna i morse. Jag kände mig som värsta Stockholms-bruden och inte det minsta norrländsk eftersom jag tyckte att renarna var såååå söta och att de inte alls borde slakta dem utan ha de som husdjur inomhus. Det här sa jag självklart inte för jag måste ju försöka behålla någon typ av respekt här, men jag säger bara det, det är inte lätt att vara stockholmare i Norrland. Man får vakta sin tunga noggrant. Därför planerar jag att tala en riktigt bred norrländska när jag åker härifrån i vår.

Renarna som får frukost

Så var man i Lappland...

Jaha, nu är jag alltså här. Efter 14 timmars resa från ett mer och mer snöslaskigt Stockholm anlände jag till Borgafjäll. Borgafjäll ligger i Lappland, i Västerbottens län, det vill säga kommer man från Östersund så tar man typ vänster vid Dorotea och kör tills det kommer några få hus och vägen håller på att ta slut. Där ligger ett vackert hotell ritat av Ralph Erskine och det är Borgafjäll.

Borgafjäll har 13 skidbackar och 3 liftar, 1 ICA-affär, puben, Skicenter, 69° Nord, Hotell Borgafjäll och Borgagården. Så mycket har jag hittills upptäckt.

Utsikten västerut från toppen av berget

När jag förflyttat mig 80 mil norrut så kan man tänka sig att jag skulle få en lugn introduktion i mina arbetsuppgifter som 1. Pistvakt/pistör 2. Servitris på Hotell Borgafjäll. Vad jag inte hade räknat med var att de absolut skulle vara nyårsafton och full rulle i restaurang och pist. Idag, en vecka senare, har jag för första gången sett hotellet i dagsljus åkt igenom alla pister och listat ut var glasskålarna ska stå i köket. Ingen introduktion alltså. Helt förståeligt förvisso med tanke på arbetsbelastningen under nyårsveckan. Jag är mycket imponerad av mig själv som för första gången i mitt liv har serverat A la Carte och i tillägg inte ens hunnit läsa igenom menyn för att ta reda på vad det är för något jag ställer fram till gästerna.

Min arbetsplats i skymningen

Kontentan av det hela är att min första vecka som norrlänning har varit mycket intensiv med pistvaktsjobb på dagarna och servering på kvällarna. Det har varit superkul och jag trivs hittills som fisken i vattnet eller som Freja i snö. Än så länge ingen lappsjuka.

Nu har det lugnat ner sig lite och i morgon ska jag och min pistvaktskollega, Stefan, börja bygga på parken. Bäst att ta med sig både hjälm och ryggplatta, men det är ju ett ganska nice jobb att ha. Betalt för att åka skidor...

Första dagen som pistvakt i liften. Till vänster är min kollega Stefan. Och ja, jag har också kycklingkläder på mig när jag jobbar.

Min andra kollega, Nila, som är Stefans hund.

Stolar, prinsar och utomjordingar

Har precis kommit hem från några underbara dagar i Stockholm till ära för årliga Stockholm Furniture and Light Fair på Älvsjömässan. I år fick dock jag själv möjligheten att ställa ut min stol som jag gjorde i höstas. Detta tillsammans med flertalet av mina medstudenter på arkitektskolan. Sjukt kul!

Jag måste säga att monterbyggargruppen har gjort ett fantastiskt jobb för vår monter såg underbar ut. Speciellt om man jämför med förra året då allt bara stod huller om buller. En liten miss under lördagen var väl bara att hela montern var släkt fram till klockan 12.00. Tur att jag har en händig pappa som genast började krypa omkring på golvet mellan designmöblerna för att komma åt rätt belysningsarmatur. Vad skulle man göra utan familjen?

Det var stolen, nu kommer vi till prinsen. Och ja det är sant, den riktiga prinsen Calle P var den första som var i montern och ställde frågor när jag jobbade där. Jag kände mig kunglig, nervös och glömde självklart säga att jag hade skapat en tron som han kunde få provsitta eller att ge honom en av våra dyra och fina kataloger.

Min stol är den krulliga...

Vad utomjordingarna beträffar handlar det om mina imaginära beställare för det hus jag håller på att rita med en hand just nu i skolan. Det blir en villa på 400 m2 med åtta sovrum och nio badrum, ganska maffigt. Dessutom ett heligt rum i källaren. Bara knäppheter som jag brukar säga. Idag har jag också lärt mig allt om avloppsledningar. Det är såååå mycket intressant som man lär sig på universitetet alltså!

Sist har jag idag nästan svimmat när jag fick se min hand med stygn och allt när stygnen idag skulle avlägsnas. Det gick bra och jag har nu ett mycket mindre och mycket snyggare gips än innan, det är nämligen rött!

Läskiga handen innan stygnen var av och gipset på.

Les2Alpes och La Grave

Glad och hel en av alla våra underbara, soliga dagar med LESS i Les 2 Alpes

Lite väl flaxigt kanske men snön var ganska svår

Gänget i La Grave tillsammans med guiden Jean-Pierre

På väg ner i en kulvar av sorten "smalare"

Krossad tumme, men alldeles för mycket puder för att kunna sitta inne.
Jag körde halva dagen utan stavar innan jag blev för trött.

Pudersnö upp till midjan. Observera Krilles orangea hjälm uppe till vänster i bilden

Foto: Malin Alsved

Trasiga fragment

Efter lång frånvaro är jag nu tillbaka. Kom hem från Les 2 Alps i söndags efter åtta härliga skiddagar tillsammans med Lunds Extremsportarsällskap. Det har verkligen varit helt underbart att hänga med så sköna människor i den vackra alpmiljön där solen har skinit  sex av dagarna.

Veckan har bjudit på många härligheter och vi är numera kända i Les 2 Alps som "The crazy Swedes". Med det menas det gäng som har färggladast kläder, åker snabbast i backarna och festar hårdast. Känns som en passande titel för oss.

Förutom åkning i Les 2 Alps var jag och sex andra vänner en dag i berömda La Grave för att åka på glaciären med bergsguiden Jean-Pierre. Jag var inte det minsta nervös förrän vi var framme och Jean-Pierre tvingade på oss selar "just in case...". Som tur var trillade ingen av oss ner i någon glaciärspricka utan vi fick en mycket härlig dag med fler häftiga åk. Efteråt kan jag bara säga att vi var helt slut i kroppen. Ingen av oss hade tydligen Jean-Pierres kondition.

Näst sista dagen av resan började det snöa vilket verkligen resulterade i glädjerus. Överväldigad av all snö lyckades jag självklart köra in med högerhanden i en stubbe under snön vilket resulterade i ett högt vrål och hyperventilation. Kroppen är dock en så bra uppfinning att den gör att smärta domnar bort efter ett tag. Därför kunde jag köra resten av dagen med stavarna i ryggsäcken eftersom jag inte kunde greppa något. När jag väl vågade ta av mig vanten för att se på handen var min tumme närmast lila och orörlig. Det var inte så mycket jag kunde göra åt saken eftersom det snöade mer än jag någonsin varit med om. Därför blev det ytterligare en skiddag i puder med blå tumme och utan stavar.

Jag ar aldrig i hela mitt liv åkt i så djupt puder, det snöade minst en meter på en natt. Jag blev tvungen att stanna i var tredje sväng eftersom jag inte fick luft på grund av all snö som sprutade upp i ansiktet. Det var en magisk upplevelse.

Väl hemma i Lund bar det dock av till akuten och fyra timmar senare kom jag ut med gipsad tumme och diagnosen: "trasigt fragment (tolkning: benbit) och eventuellt avslitet ledband som ska kollas upp av handspecialist i Malmö nästa vecka. Eventuellt gå in och sy ihop ledbanden". Ingen aning om vad det innebär mer än att allting nu tar mycket längre tid och att min utbildning blev svårare och att borsta tänderna med vänsterhanden gör att jag får tandkräm i hela ansiktet.